Min Mammas Berättelse

Närstående till någon med psykisk ohälsa. Tankar, reflektioner och tips.

Att stå vid sidan av och se när någon i ens närhet mår dåligt kan vara minst lika jobbigt som att vara personen som går igenom det själv. Det är lätt att man känner sig i vägen, otillräcklig samt rädd för att man ska göra fel. När jag mådde som sämst flyttade jag tillbaka hem till min mamma. Jag klarade ej av att bo själv i min lägenhet. Jag tror att det är många närstående där ute som känner sig hjälplösa, oroliga och påverkas extremt mycket av när någon i ens närhet går igenom något liknande. Jag satte mig därför ner och intervjuade min mamma för att få höra hennes version av hur allt var under den perioden då jag mådde som allra sämst. Mamma har en lång erfarenhet av den psykiska ohälsan, mycket tack vare sin yrkesroll men också erfarenheter genom stöttning till andra i hennes närhet. Vilket hon nu i efterhand är väldigt tacksam för och vill poängtera att det nog just är därför hon klarade av att behålla lugnet så pass bra som hon gjorde. Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för andra som har någon i sin närhet som kämpar mot den psykiska ohälsan. Detta är min Mammas ord och version utav mitt psykiska mående.

Att se sitt barn gå in i psykosliknande tillstånd, tappa verklighetsuppfattningen och behöva höra hur ens egna son är helt övertygad om att han ska dö är nog bland de värsta en förälder kan behöva stå vid sidan av och uppleva. Det var flertalet nätter som jag blev väckt av att Viktor mådde dåligt, jag fick ofta höra hur allt inte kändes som det brukade och att han gång efter gång var övertygad om att han skulle dö. Jag övervägde flertalet gånger att sätta mig i bilen och åka in med honom akut, men fann tidigt ett lugnt upplägg som jag nu i efterhand är helt övertygad om var otroligt viktig för just viktors resa när det var som värst. Vi tog tiden, vi lärde oss tillsammans att hans panikattacker varade mellan 25-45 minuter. Vi tog därför hjälp utav en timer, vi hade koll på tiden tillsammans och skulle symtomen som uppkom kvarstå efter den tiden vi hade bestämt skulle vi åka in direkt. Detta konceptet byggde på tillit och mod, att våga stanna kvar i måendet hur obehagligt det än var, både för mig men också för min son.

Min mammas bästa tips är:

Var inte rädd för att prata om det.

Det är viktigt att hitta en balans, öppna upp för en öppen och rak kommunikation och ge ämnet utrymme. Fråga hellre en gång för mycket än för lite. Viktigt också att man vågar prata med andra i sin närhet om situationen. Det är lätt att man drar på sig en skam och känner sig misslyckad kring att ens barn har drabbats av psykisk ohälsa. Även om så inte är fallet.

Våga vara nära, detta kan skilja sig extremt mycket från individ till individ. Våga fråga hur just den personen du står bredvid i detta vill ha det. Våga testa, uppskattas ej närheten och får motsatt effekt kommer det att märkas tydligt. Det är lätt att man vill dra sig undan, men viktigt att man vågar stanna kvar och visa lugn och att just du är där i stunden. Det visar tillit och skapar trygghet.

Våga söka hjälp. Våga visa ditt stöd i att följa med och vara en del av processen tills dess att den drabbade har förmågan att föra sin talan själv samt tillräckligt med kraft och kunskap för att klara av saker själv med stöd på avstånd.

Ta reda på vad det finns för hjälp att få, i mitt fall stod jag på mig så att min son skulle få ta del av en KBT-behandling. Vilket i detta fall har visat sig vara extremt viktigt.

Våga också ställa krav på psykiatrin/sjukvården att uppföljningssamtal bokas in och följs kontinuerligt. Detta hjälper en som förälder att lätta lite på kontrollen då stöttning av utbildade personer går in och hjälper till. Du som förälder ska inte behöva bära det tyngsta ansvaret helt själv utan behöver även känna en trygghet gentemot sjukvården.

Det finns anhöriggrupper där man kan få stöd och hjälp med vilken hjälp det finns att få när man hamnar i en sån här situation. Detta var inget jag själv behövde men vill dela med mig utav att möjligheten finns.

Våga ställa frågor som dyker upp. Exempel på frågor av min mamma kan vara:

Vad vill du att jag ska göra i stunder då du känner ett ångestpåslag?

Vad brukar du själv göra för att underlätta situationen?

Vad har du för strategier?

Vanliga tankar och situationer som du vet om kan skapa en oro?

Viktigt att våga ställa krav.

Jag hade full förståelse kring hur extremt trött och aptitlös min son var under den här perioden. Men jag visste också hur viktigt det var att hålla fast i de få rutiner som gick att påverka. När orken fanns gick vi armkrok runt kvarteret för att komma ut och upp från sängen. Det var för mig viktigt att min son ej blev liggandes i soffan hela dagarna utan när han väl behövde vila såg jag till att han la sig ordentligt i sovrummet. Detta var viktigt för att behålla dygnsrytmen, det är väldigt lätt att man vänder på dygnet och att man rubbar på rutinerna. Jag ville att även fast han mestadels satt och petade i maten skulle han sitta med runt matbordet. Detta var flera saker som återkom och som han visste hände under en dag. Jag vill trycka på att det är viktigt att våga/orka hålla fast vid dessa rutiner varje dag.

Vilket är ditt starkaste och obehagligaste minne utav din sons mående?

Det starkaste minnet var kvällen då Viktor skulle börja med sin medicin. Hade jag ej varit så trygg i mig själv så hade jag ringt 112. Han blev nästintill Psykotisk och det var väldigt obehagligt att som mamma stå vid sidan av och se sin son lida på det sättet. Han var helt övertygad om att om han tog tabletterna som han fått utskrivet så skulle han dö. När han sedan väl fick i sig tabletterna så förstod han ganska snabbt att så ej var fallet och att de i stället där i stunden hjälpte honom väldigt mycket. Jag var dock väldigt övertygad om att detta var en fas och period som vi tillsammans skulle ta oss igenom. Att hålla fast vid känslan av att allting skulle ordna upp sig, är jag övertygad om är otroligt viktigt när man står vid sidan av och ser hur hjärnan kan ställa till det för en.

Hur ser du på situationen idag kring din sons mående?

Det klart att det är jobbigt med ovissheten om hur dagen ska se ut just idag för min son, måendet går i perioder även fast jag idag ser att det är under kontroll och betydligt mer kontrollerat än det har varit så kommer det alltid vara jobbigt med en oro och vetskap om att måendet kan svaja till när som. Men idag känner jag en större trygghet och tillit då jag vet att Viktor är öppen och hör av sig till mig om behovet finns och att jag vet att han använder sig utav de redskap och metoder som han har lärt sig under resans gång. Otroligt stolt över hur han hanterar allt detta och att han valt att vara så öppen kring ämnet.

Avslutningsvis vill jag än en gång trycka på vikten av att våga söka hjälp. Våga prata om det,våga fråga och försök att tänka att hellre att man gör för mycket än att man blir passiv och inte gör någonting alls. Det är vanligt att man känner sig ivägen, hjälplös och frågande kring om man gör rätt eller inte. Men vågar man göra något, så har man gjort en skillnad. En skillnad som räknas och som kan rädda liv. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa någon som är i samma situation/ Viktors mamma

Jag själv vill avsluta detta inlägg med att säga att jag är oerhört tacksam för det stöd och förståelse jag fått av min omgivning men framförallt av min mamma. Jag har också haft en enorm fördel med att min mamma har varit så pass införstådd samt påläst om just detta vilket har underlättat både för mig och för hennes del. Jag är mycket väl medveten om att det ej ser ut så för alla. 

Samtalsstöd

Falköpings kommun har tagit fram en speciell grupp under dessa tider som ska finnas som stöd via samtal eller mejl. Där kan du som har någon form av oro dela med dig av dina tankar och få möjlighet till att skriva/ prata av dig. Tjänsten är helt kostnadsfri och du har möjlighet att vara helt anonym om du så önskar. 
Länk: 

https://www.falkoping.se/omsorghjalp/nyheteromsorghjalp/omsorg/samtalsstodtillkommunensmedborgare.5.5f7d535517115b3994089b0.html

Om Ångest/Oro Covid19

Välkommen. Det här är ett forum där du med ångestproblematik kan diskutera oro, tankar, samt funderingar kring det psykiska måendet. Vår värld står inför en tuff utmaning mot Covid 19. I stunder som dessa är det inte alls ovanligt att även det psykiska måendet rubbas, då vardagen blir i obalans och hjärnan går på högvarv. Du kan välja att vara helt anonym eller dela med dig av din kontaktinformation när du antingen väljer att kommentera ett inlägg här på sidan eller skickar ett meddelande privat till mig. 

Adam Alsing

Adam Alsings bortgång gjorde mig, precis som många andra där ute, otroligt berörd. Corona fick för mig ett ansikte här i Sverige. Bakom varje dödsfall finns en individ, en människa men också en livshistoria. Jag tror att många precis som jag själv reagerade starkt när nyheterna om Adam kom ut då han varit en stor del av många människors vardag. Hur han på morgonkvisten suttit och pratat i radion när folk åkt till arbetet, kört barnen till dagis och på olika sätt skapat band till massvis av människor runtom i Sverige. Det blev för mig verkligt hur orättvist detta virus är. Och att det drabbar alla, på ett eller annat sätt. Det satte igång min hjärna och triggade igång min ångest. Ovisshet är för mig otroligt jobbigt: att inte ha kontroll och svar på allt som kommer omkring. Och det är precis så vi alla har det just nu. Men, vi kan påverka. Vi kan göra skillnad. När människor tillsammans bestämmer sig för att göra skillnad, då händer det saker. När vi tillsammans öppnar upp för en öppen och rak kommunikation kring det psykiska måendet skapas en gemenskap. Det blir en dominoeffekt som sprids snabbare än en löpeld. Det visar tecken på mod, sårbarhet men också humanitet. Vi alla har historier att berätta, saker att dela med oss av som i sin tur kan hjälpa någon annan som går igenom liknande prövningar. Det är lätt att känna sig ensam, speciellt i tider som dessa. 

Du är aldrig ensam

Vill börja med att skriva att jag är otroligt tacksam för alla fina meddelanden jag fått in. Personliga berättelser om andras resor i kampen mot den psykiska ohälsan men också en otrolig förståelse kring vikten av att lyfta detta viktiga ämne. Tillsammans kan man göra skillnad. Viktigt för mig att än en gång påminna om att denna sida är en mötesplats, vill man dela något i en kommentar får man självklart göra det. Men alla personliga berättelser som jag får in kommer aldrig att delas vidare, utan är i tryggt förvar hos mig. Så otroligt imponerad och tacksam över folk som vågar öppna upp sig, delar med sig och sprider budskapet vidare. Ingen är ensam.

Sjukskriven och nere på botten


Under en period var jag sjukskriven. Långt ner på botten och kämpade dagligen med mina besvär med mitt mående. Idag är jag mycket mer stabil, är tillbaka i arbetslivet och får min vardag att fungera helt okej i jämförelse med hur det har varit. Jag hoppas att jag kan bidra med att visa att det är okej att visa sig sårbar, dela med sig av det man vill och vågar, men framförallt att man aldrig är ensam. Min resa är långt ifrån färdig, men jag är på god väg. Och jag hoppas att även det kan ge lite ljus i allt mörker oavsett vad det än är just DU går igenom just nu. Det kommer en vändning.

Under dessa tider blir jag som många andra med en ångestproblematik i grunden påmind om hur livet kan förändras snabbt. Tillsammans är vi starka och jag hoppas detta forum kan sprida och skapa en gemenskap, men också visa att ingen är ensam där ute. Såhär skrev jag på min Instagram under den perioden när jag mådde som sämst:

Jag vill börja med att säga att jag inte skriver det här för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att försöka få förståelse. Förståelse kring ett väldigt komplicerat och tabubelagt ämne, nämligen den psykiska ohälsan. Jag är sjukskriven från mitt jobb, har tagit en paus från min fotboll, samt från mitt sociala liv. Hela min vardag är förändrad, då mina dagliga rutiner nu går ut på att ta promenader, försöka peta i mig mat och vila. Allt pga min ångest, panikattacker och katastroftankar. Jag begär inte att ni ska förstå hur hjärnan kan spela hela ens kropp ett spratt och göra minsta lilla fysiska aktivitet lika ansträngande som att springa ett maratonlopp. Jag begär inte förståelse för hur jag dagligen kämpar mot mina panikattacker som utlöses av helt oförklarliga saker. Jag tar en dag i taget och försöker ur detta extrema mörker se det som en lärdom, att ödet har ett syfte med detta mående och en dag kunna hjälpa andra som går igenom liknande prövningar. Just nu vill jag bara än en gång trycka på hur viktigt det är att omringa sig runt människor som du älskar, ta vara på allt som fungerar och försök att ha förståelse och tänk en extra tanke innan du dömer någon, för du vet aldrig vilken kamp den går inombords.

Om Mig

Mitt namn är Viktor Viktorsson. Jag är 22 år gammal. Jag har under en period av mitt vuxna liv varit i kontakt med den psykiska ohälsan. Panikattacker, katastroftankar samt en ständig inre stress är något som präglat min vardag under en längre tid. Jag jobbar på ett LSS-Boende som stödassistent och brinner verkligen för att hjälpa andra människor. Jag är ingen expert, inte heller någon som sitter inne på alla svar. Jag har ingen utbildning inom detta, utan kan bara tillföra och bidra med den kunskap som jag själv skapat genom min livserfarenhet kring den psykiska ohälsan. Jag hoppas att detta forum kan hjälpa människor som i dessa kaotiska tider mår psykiskt dåligt.